Maja har en bästa kompis på dagis som heter Amanda. De har lekt sen Maja började där för ungefär tre år sen. Men i våras började problemen. Amanda började säga att Maja inte fick vara med att leka. När Maja då hittade någon annan att leka med så lockade Amanda med den personen så att Maja fick stå där ensam.
Så har det pågått hela våren, sommaren, hösten och vintern. Det har varit många gånger Maja varit ledsen och inte velat gå till dagis och fått följa med mig hem. Både jag och Kim har pratat med dagispersonalen om det men inget händer. Visst, de får Amanda att säga förlåt, men nästa dag är det samma sak igen. Vi har sagt att de måste ju prata med Amandas föräldrar så att de också får ta tag i det hemma och lära sin dotter rätt och fel, och hur man är en bra kompis, men inget händer.
Så idag när jag kom och skulle lämna så springer Amanda genast fram och säger att de ska leka i skogen. Maja frågar glatt om hon får vara med, men den lilla snorungen svarar att nej, hon ska bara leka med Tilde. Och det är väl klart att barn inte alltid vill leka med varandra, men enda anledningen till att hon sprang fram till Maja var ju för att göra henne ledsen. Annars hade hon helt enkelt bara gått iväg med Tilde och inte pratat med Maja.
Så jag tog helt enkelt Maja i handen och sa åt henne att vi går och letar upp en snäll kompis istället och att hon inte skulle vara ledsen för att hon inte får vara med att leka med dumma småungar. Amanda stod bara och gapade. Maja torkade snabbt tårarna, sa att jag hade rätt och så gick vi iväg. Amanda kom springandes efter och sa att Maja visst fick vara med.
Pratade med en dagisfröken om vad som hade hänt och förklarade att både Kim och jag har fått nog. Det är mobbing de håller på mig, och det har pågått på tok för länge. Dagisfröken log lite bara och sa att så är ju barn.
Där fick jag nog. Jag är så trött på att bara för att barnen är små ska de behöva stå ut med saker vi vuxna aldrig skulle acceptera. Hade det här pågått på en arbetsplats så hade facket kallats in för länge sen. Hade det pågått systematisk mobbing på en arbetsplats hade det inte räckt med att de en gång om dagen sa förlåt. Bara för att barn är små, betyder det inte att deras känslor är små. Det gör precis lika ont i dem att bli uteslutna. Det gör nog mer ont i dem, för vi vuxna inser i alla fall på ett logiskt plan, om än inte känslomässigt, att det inte är oss det är fel på. Det är de andra som är dumma. Men när det kommer till barn så ska det bara accepteras, skakas på huvudet och konstateras att så är ju barn.
Men jag skakar inte på huvudet och accepterar. Min dotter ska inte vara ledsen på väg hem från dagis. Min dotter ska inte vara ledsen på väg till dagis av oro för vad som ska hända under dagen. Min dotter ska inte behöva acceptera att barn är ju barn och så är det. Vill dagis inte ta tag i det här så får Kim och jag göra det. Och om Amanda öppnar munnen till min dotter igen, så ska hon få sig en sån utskällning att öronen kommer att värka i flera dagar efteråt. För jag är trött på att trösta min fina dotter. Jag är trött på att hela tiden stånga pannan blodig i ett försök att få dagis att förstå vad det handlar om, att det är mobbing och att de måste ta tag i det nu. För gör de inget åt saken nu, så kommer den ungen att fortsätta att bete sig så i skolan.
Både jag och Kim har fått nog, och insett att om dagis inte gör något åt saken, så får vi göra det. Och det kommer vi att göra, var så säkra. För våra barn är det mest dyrbara vi har, och ingen ska få förvandla min glada tjej som vågar säga vad hon tycker och tänker, till en liten tjej som har ont i magen på morgonen och inte vill till dagis, och som undrar vad det är för fel på henne. Nu har det pågått tillräckligt länge, och nu är tigermamman vaken, redo att skydda sina barn på alla sätt som går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar