Idag får jag äntligen hem småtrollen. Gud vad jag har längtat. Trots Kims sms om Majas trots så längtar jag så jag håller på att bli tokig. Jag har det där pirret i magen som man hade när man var en nyförälskad fjortis. Jag sitter och räknar minutrarna tills det är dags att gå och hämta dem. Fast på vägen måste jag gå förbi ICA och posta ett brev, som skulle hamnat på lådan för fem dagar sen, som jag hela tiden glömmer bort.
Och i morgon ska Leo på återbesök hos tandläkaren. Jag vet faktiskt inte varför om jag ska vara ärlig. De skulle kolla så att det inte gör ont längre. Hade det inte varit bättre om vi bara hade ringt för att boka en ny tid om han fortfarande hade ont? Det känns lite slöseri med sjukvårdens pengar att bara gå dit och säga “hej nu gör det inte ont längre”. Vilket är precis vad vi ska göra. Så som jag förstod det så har han inte ont så kommer de inte att göra någon undersökning öht. Och så undrar kommunalpolitikerna varför sjukvården går back så mycket varje år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar