Helvete helvete helvete

Jag blir så fucking djävlans skitless. Allt har gått så bra, jag har mått bra, livet har varit bra. Sen råkar det ta liiite för lång tid för min handläggare att skriva ut en rekvisition på medicin, så nu är jag omedicinerad sen någon vecka tillbaka och nu är det stora, svarta mörkret här igen. Tidigast fredag kan jag hämta ut min medicin och då får jag börja om från början igen. Från botten till toppen, istället från nästan toppen till toppen, vilket är ett mycket mindre steg. Eller ja, riktigt på botten är jag inte, har nog en bra bit kvar det. Men varje minut utan medicin är ett steg närmare botten. Och dit vill jag inte igen, aldrig någonsin. Och jag blir så less på att allt alltid ska halka flera steg tillbaka, så fort det gått något steg framåt. Och jag vet inte hur många gånger till jag ska orka kämpa mig upp igen. Och just nu vill jag bara gråta, och det är precis vad jag tänker göra.