Krisar mig lite

Jag har drabbats av en kris, jag har fått åldersnoja. Eller ja, inte riktigt över min ålder, för mentalt är jag fortfarande 17. Däremot har jag svårt att inse det faktum att min kropp inte stämmer överens med min mentala ålder. I morse upptäckte jag att om jag rynkar pannan, så stannar rynkorna kvar ett tag efter att jag slutat. Brösten börjar att få rynkor, vilket jag inte ens visste var möjligt. Rumpan är ungefär dubbelt så långt ner som jag skulle vilja att den är, och magen är sladdrig. Det värsta är alla gropar som jag upptäckte på rumpan under min dagliga inspektion. (Inspekterar inte alla varje millimeter av sin kropp varje dag för att kunna upptäcka alla förändringar?)

Rent logiskt inser jag ju att jag inte kan ha en kropp som en 17åring. Jag fyller trots allt 25 (31) i år och har fått tre barn. Och jag kan även rent logiskt inse att jag har en kropp som faktiskt funkar och som killar fortfarande vänder sig om efter. Och under tvång så kan jag kanske även medge att jag har en lite skev kroppsbild. Har alltid haft och kommer alltid att ha. Men allt det där logiska tänkandet har ingen som helst betydelse. Vad jag vet rent logiskt hamnar i skuggan för hur jag känner. Och vad andra tycker om min kropp (framför allt pojkvännen då) hamnar också i skuggan för hur jag känner. För jag är en känslomänniska, vilket alla som någon gång spenderat mer än fem minuter med mig kan intyga. Och det är känslan jag inte vet hur jag ska få bort. Och bort måste den, för jag orkar inte gå omkring och känna mig obekväm med mig själv. Inte över hur jag är, för det är jag rätt nöjd med, utan hur jag ser ut.

De flesta tror att jag är så självsäker eftersom jag alltid har attityd och kör min egen grej utan att bry mig om vad andra tycker och tänker. Men det är personligheten det. Där är jag självsäker, men det har tagit många års hårt arbete för att börja gilla mig själv på det planet. Däremot har jag ingen som helst aning om hur fan jag ska göra för att acceptera hur jag ser ut.