Låsning

Idag har det inte blivit mycket skrivet här. Det har inte varit en bra dag. I vanliga fall är det oftast då jag skriver som mest, dels för att få ur mig allt men också för att hela tiden träna mig på att sätta ord på hur jag känner. Då blir det på nåt sätt också lättare att hantera och orka med.

Men idag har hela jag varit en enda stor låsning vad gäller att identifiera känslorna. Varför vet jag inte. Eller jo, det gör jag. Jag är rädd för att komma fram till att jag inte orkar mer. För att det är inget alternativ för mig. Som jag skrev tidigare, jag måste orka. Jag kan inte bara ge upp. Jag har två barn som nu är helt beroende av mig. De har ingen annan nu. På måndag åker deras pappa in på behandlingshem i fem månader, så om jag inte orkar, då har de ingen.

Jag hoppas verkligen att det här åter igen är ett sånt tillfälle där orken magiskt kommer tillbaka dagen efter. Att jag som alltid bryter ihop och kommer igen. För att inte orka är som sagt inget alternativ.

Men det jag önskar mig mest av allt just nu är bara ett dygn helt för mig själv utan trollen. Dels för min skull, men även för deras. För de förtjänar en mamma som orkar med. Som har tålamod och som inte vill sitta ifred med sin kaffekopp och tycker att hela tiden pussas om kramas bara är irriterande för att jag inte orkar ge hundra procent uppmärksamhet till dem utan ibland bara ha mig själv att tänka på. Det låter så hemskt att känna så. Men självklart får de så många pussar och kramar de vill ha.

Nu ska jag krypa ner i sängen och titta på serier tills jag somnar, vilket jag hoppas sker snart. God natt.

Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon