Ångesten höll i sig. I vanliga fall brukar den ju försvinna efter att jag har varit vaken i några timmar men inte idag. Den sitter fortfarande i trots att jag är på väg i säng.
Men trots att jag har haft en riktig pissdag så fick jag alla måsten avklarade och även några borden. Var till och med nere i källaren och hämtade upp Majas höstkappa och tunna mössor till både henne och Leo, trots att de inte kommer hem förens om två dagar. Jag var alltså inte ute i sista sekund. Däremot kunde jag inte hitta deras fingervantar. Så jag skickade ett sms till Kim för att höra om han hade vantarna hos sig och han skulle kolla efter.
Ikväll har jag bara legat i soffan och tyckt synd om mig själv. Jag förstår mig inte på mig själv. Inttu stal från mig och ljög för mig och jag vill absolut inte bli tillsammans med honom igen. Och ändå saknar jag honom och är ledsen. Men jag tror att det jag är mest ledsen över är att vi har känt varandra i 18 år, och jag var helt övertygad om att vi verkligen hade en speciell sorts vänskap, vilket han så duktigt visade att vi inte hade. Det gör mig mer ledsen än att det är slut mellan oss. Att han kunde bete sig så fult efter 18 år. Om jag hade problem med tillit innan så är det ju inget emot vad jag har nu. Min psykolog behöver inte oroa sig över att bli arbetslös inom den närmsta tiden.
Här ligger jag och tycker synd om mig självNej, nu är det dags för sängen. Gud vad skönt att den här dagen är över. Enda ljuspunkten idag var när trollen ringde ikväll för att säga god natt. Om två dygn ligger de här i sina sängar och sover och jag kan gå in och tittade på dem när jag vill. Jag är verkligen halv utan dem.
Mina hjärtan, jag är ingenting utan er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar