Med Maja så får man inte nämna pappa om det inte är samma dag som han ska komma och hälsa på. Och när han väl har varit här så är hon inte sig själv så flera dagar.
Leo har blivit utåtagerande. Nästan varje dag när man hämtar honom på dagis så berättar personalen att han fått ett hysteriskt utbrott för att han inte vill gå ut när de ska gå ut och såna saker.
Som tur är så är personalen både på dagis och sexårs väldigt förstående och tar stor hänsyn till att de har det jobbigt just nu.
Men det gör så ont i mig att se hur de mår och inte kunna få dem att må bra.
Jag är deras mamma och min uppgift är att ta hand om dem och göra allt jag kan för att de ska må bra. Men nu kan jag inte göra något, och deras liv kommer aldrig nånsin att bli sig riktigt likt igen. De har förlorat en del av sin oskuldsfullhet och hur mycket jag än vill och försöker kan jag aldrig ge dem den tillbaka.
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
1 kommentar:
Fan vad arg jag blir när jag läser dina rader! Så orättvist att de ska drabbas. Det borde finnas något samhälleligt stöd för barn som drabbas av någon förälders kriminalitet tycker jag. Finns det inget sånt?
Någon stödförening med extraresurser för dem att få prata men även kunna hitta på roliga saker att göra för att få annat att tänka på en stund. Kanske ngt bidrag att söka för att göra en resa eller så, gärna delvis bekostat av lite tufft straffarbete av den förälder som ställt till det för dem, he he ;)
Tur att dina barn iaf har en förälder med deras bästa för ögonen, vissa barn har inte ens det..*styrkekramar*
Skicka en kommentar