Vid en första blick så kan det tyckas som om jag är ovanligt fånig som går på så om ett missat luciatåg. Och för de flesta är det säkert så. Men det finns en historia bakom också.
För många, långa år sen var jag verkligen nere på botten. På den tiden hade jag varken fått några diagnoser eller mediciner, så det var oundvikligt att katastrofen skulle komma. Och kom gjorde den, med stormsteg. Jag blev så dålig att jag inte ens kunde ta hand om mig själv, än mindre om ett barn. Så här med facit i hand borde jag nog faktiskt haft sluten behandling. På den tiden var Rasmus en liten klutt, och jag hade varken Maja eller Leo, och Kim och jag hade inte lärt känna varandra.
Som sagt, jag kunde inte ta hand om mig själv, så jag gjorde det enda rätta. Jag skrev över vårdnaden av Rasmus helt och hållet till hans pappa. Det svåraste beslut jag någonsin fattat, men det var rätt. Jag kunde inte ta hand om Rasmus som han förtjänade, och hans pappa kunde det.
Jag går inte in på några detaljer här, men resan tillbaka till något som kan kallas ett liv var lång, tung och många gånger var jag redo att ge upp. Men jag hade något att kämpa för. Jag hade min son, som behövde sin mamma. Så jag kämpade. Tills den dagen vårdnaden till 50% kunde skrivas över på mig igen. Och när jag skrev på papprena som gav mig min del av vårdnaden tillbaka så gav jag ett löfte. Oavsett vad, stort eller smått, så skulle jag inte missa en enda sekund i min sons liv igen. Aldrig någonsin. Jag skulle alltid finnas där för honom, oavsett vad.
Jag har ett kort på honom från den tiden här på databordet. Som en påminnelse av det löfte jag gav både honom och mig. Därför gör det så ont att inte kunna gå på hans luciatåg. För att det känns som om jag sviker det löfte jag gav en treårig pojke som fick leva en tid utan sin mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar