Den nakna sanningen

Allt det här med trollens pappa har ju självklart påverkat hela familjen. Här är precis hur det har påverkat oss.

Maja: Vänder alla sina känslor inåt. Går hos skolkuratorn. Hon har inte sovit en enda hel natt sen i November. Har ofta ont i magen, gråter för minsta lilla. Har tappat glansen i ögonen. Ägnar nästan ingen tid alls till sina tidigare stora intresse som är rita och pärlplattor. Förut fick man fyra teckningar per dag, minst. Nu blir det inte ens fyra i månaden. Har ofta mardrömmar. Har svårt  med aptiten, och hade en period när hon gick ner i vikt. Vill oftast inte ens att man säger ordet "pappa".

Leo: har istället blivit otroligt utåtagerande. Han slår ofta sin syster, han har även tagit stryptag på henne. Hela dagen med honom är en ständig kamp. Inga konsekvenser fungerar. Flera gånger har han när han varit på toaletten kletat ner handfatet eller toalettstolen med bajs. Han är också väldigt fysiskt påträngande, vilket jag skrivit om tidigare. Han har väldigt svårt att somna, och varje kväll när jag nattar dem så får han mig att lova honom att jag kommer att finnas där på morgonen. För så var det ju med pappa, pappa nattade dem och helt plötsligt var han inte där på morgonen. Han gör tvärt emot vad man säger åt honom, tänk er trots gånger hundra. Och inga konsekvenser hjälper. Han äter inte ens en fjärdedel av vad han gjorde förut.

Jag: Tillbringar de flesta kvällar i soffan gråtandes. För att jag ser hur mina barn mår, och inte kan hjälpa dem.  All min tid och energi går åt till att visa barnen att här är de älskade och kan känna sig trygga, jag kommer aldrig att svika dem eller försvinna. Har varit tvungen att börja med mina lugnande igen. Har ont i magen, huvudet och ryggen. All ork är som bortblåst. Varje kväll när jag går och lägger mig så hoppas jag att jag inte ska vakna nästa morgon. All aptit är borta. Har ingen lust med någonting alls längre. Allt sånt jag tidigare tyckte var kul struntar jag nu i, eller gör bara när jag måste. Som att laga mat och baka. Jag kunde tillbringa timmar med att leta nya recept och planera veckomatsedel. Nu är det bara ett nödvändigt ont som måste göras. Vill helst inte umgås med någon längre. Struntar väldigt ofta i att svara i telefonen för jag inte orkar att prata med någon. Går inte ut mer än det absolut nödvändiga.

Och det här är ju bara beteenden som går att förklara med ord. Det finns så mycket mer, men som det inte finns ord för, utan är beteenden och känslor som inte går att beskriva. Vi kämpar på hela familjen, men vi är på väg att drunkna. Jag står på tå med barnen på mina axlar för att lyckas hålla dem ovanför vattenytan. Själv är jag långt, långt under vattenytan och vet inte om jag klarar av att hålla andan tillräckligt länge för att jag ska hinna få huvudet ovanför ytan jag också.