Svek

Jag hade en person som stod mig nära. Som jag berättade allt för. Alla mina innersta tankar, känslor och funderingar. Oavsett vad så fanns den personen där för mig. Jag hade kunnat göra allt för den personen. Men när man säger en sak åt den personen som den inte vill höra, och då får till svar att man är en soc-mamma som inte kan ta hand om sina barn, och att man måste trycka ner andra för att höja sig själv. Det gör ont.

Att jag inte kan ta hand om mina barn ordentligt för att jag lever på soc och borde skaffa mig ett jobb istället. Som om jag frivilligt har valt att ha det så här. Oavsett om jag går på soc eller inte så har mina barn alltid kläder på kroppen, mat i magen, är hela och rena, får pussar och kramar och en massa kärlek.

Denna person sa också att det enda jag kan göra är att gnälla om hur jobbigt allt är och hur hemsk Kim är och att den personen inte orkar med det längre. Ja, det är satans tufft att vara ensamstående med tre barn och leva med en psykisk sjukdom. Och ja, Kim har ställt till med mycket under den tiden som vi var tillsammans som jag fortfarande får betala för. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om misshandeln, och ryggen kommer aldrig att bli bra efter den händelsen. Och jag mår fortfarande dåligt över de gånger han tvingade sig på mig fastän jag inte ville.

Men ditt svek mot mig gör mer ont. Du vet hur mycket jag kämpar. Du vet att jag gör allt jag kan och lite till för att jag och trollen ska ha det bra. Och nu börjar jag att få den familj och det liv jag alltid velat ha. Så att du sa det du sa, det kommer jag aldrig att förlåta dig för.