En av de jobbigaste saker med att vara ensamstående med två små barn är att man väldigt sällan får individuell tid med bara den ena. Och det tror jag att alla barn behöver. De behöver få mammas eller pappas fullständiga uppmärksamhet, utan ett syskon som också vill vara med. Även fast jag tycker att jag gör ett helt ok jobb som mamma (fast så får man inte säga i Sverige, då ska man räkna upp alla saker man inte gör rätt) så är det på just den fronten jag känner att jag inte riktigt lyckas.
Men nu har vi löst det också. På fredag ska ju småtrollen till Kim. Och på lördag är det ju hoppis och skuttis, som vi fick hoppa över förra helgen pga Majas hosta. Men på lördag så kommer Kim ner med dem på stan, så går Maja och jag på hoppis och skuttis, så hittar Kim och Leo på något annat under tiden. Så får Maja lite tid med mamma utan att behöva dela den med lillebror, och Leo får pappas fullständiga uppmärksamhet.
Men det har varit en lång väg till att kunna komma överens av någon form av samarbete med Kim. Ni som följt bloggen ett tag vet om alla problem med Kim som varit sen vi separerade. Men nu funkar allt mellan oss riktigt bra. Vi har kontakt dagligen, och inte bara vad gäller barnen. Och även fast vi inte blandat in barnen i det hela, det var ju vi som separerade, inte barnen, så har det ju så klart påverkat dem också. Även fast vi inte sagt något ont om den andre när barnen varit närvarande så är det klart att de märker att mamma och pappa inte ens kan vistas i samma rum.
Men nu funkar det riktigt bra som sagt. Han kommer över hit och hälsar på ibland, och jag kommer dit. Han var med oss och firade jul, och vi firar barnens födelsedagar ihop istället för att ha separata kalas. För oavsett vad som varit mellan oss, så är vi alltid våra barns föräldrar, och det är våran skyldighet att se till att de hela tiden har full tillgång till både mamma och pappa, även fast vi är separerade. Allt annat än det vore, enligt mig, en form av passiv vanvård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar