Det är tungt, men vi klarar det

Igår var Maja ledsen hela kvällen efter att hon hade pratat med pappa i telefon. Hon hade tusen frågor, som jag inte kunde svara på. Som varför pappa är på gymmet hela tiden istället för att ordna det han behöver ordna för att få träffa dem. (Fullmakt på urinproven till mig, och tid hos familjerätten för umgängesavtal.) Hur lång tid det tar att ordna det? Varför vill han inte ringa dem oftare?

Det var en lång kväll med många tårar, både hos henne och hos mig. Och det krossar mitt hjärta att se min älskade ängel med svullet, rödgråtet ansikte där tårar och snor blandas och snyftningarna fortsätter långt efter att hon somnat. Igår ville hon ligga hos mig när hon skulle sova, och självklart fick hon det. Vi låg och pratade en lång stund. Om allt och ingenting, men mest om pappa.

Så idag ville hon ringa pappa och jag sa självklart. Hon ville nämligen fråga honom allt det hon frågat mig om, och som jag inte kan svara på. Jag sa åt henne att jag inte tyckte det var en bra idé, för att hon skulle bara bli ledsen av de svar hon fick. Men hon envisades, så självklart fick hon ringa honom.

Och ja, hon blev ledsen. Så ledsen att tårarna rann i flera timmar. Hon har gått ner i vikt, hon tappar hår, hon äter mindre, hon har svårt att sova och sover ofta inne hos mig vilket hon aldrig har velat göra. Hon har tappat glansen i ögonen och skrattet i rösten.

För en vecka sen skulle jag ha fått veta hur jag skulle gå till väga för att få svaren på urinproven, och har inte hört något om det än. För nästan två månader sen skulle han boka tid hos familjerätten, men inte har det blivit något av det. Och som vanligt så var det tusen ursäkter (vilka alla resulterade i att han inte gjort något fel, det är alla andra som tar tid på sig) och bortförklaringar. Men om man ringer en gång, och de man pratar med säger att de ska ordna något och sen inte gör det, då får man ringa igen, och igen, tills det är fixat. Det är sånt man gör om man har barn. Det är så jag har fått göra sen i November. För att jag bryr mig. Därför ser jag till att det blir fixat. Jag sitter inte bara med armarna i kors och väntar på att telefonen ska ringa.

Så jag sa åt honom att han behöver inte ringa förens allt är fixat. Vi klarar inte mer. Maja håller på att gå under, och jag klarar inte av att se henne gå under. Då gör jag vad som krävs, även att se till att de inte har kontakt förens han kan vara en riktig pappa, och inte bara ett snabbt telefonsamtal var fjärde dag. Maja vill inte heller ha kontakt med honom förens han fixat det han ska. För att för varje gång han ringer, men inte har ordnat så att han får träffa dem, så bryter hon ihop och känner sig sviken. Så får hon upp hoppet tills nästa gång han ringer, men så är det samma sak.

Så nu är det upp till honom. Nu får han bevisa att han vill vara pappa. Nu får han ordna fullmakten (vilket fortfarande inte är gjort fick jag sms om senare) och han får ordna tid hos familjerätten. Vill han hellre lyfta vikter än att hänga på telefonen och ordna umgänge med sina barn så är det hans val. Men då kan han låta oss vara ifred så att vi nån gång kan börja att läka som familj.

För er gör jag allt, och jag kommer aldrig att sluta kämpa